LyckoPillan Blogg

Hej Kära läsare.

 

Detta har inget med trädgård att göra. Denna gång handlar mitt inlägg bara om min härliga mormor som nyligen gick bort. Jag har inte bloggat på en tid. Ledsen för det, ska bli bättre på det. Nu kommer Julen och då blir det en del bilder o massa mys.

Hon somnade in fint en lördag kväll i ensamhet. Mamma och jag hade åkt ca 3h innan efter att suttit hos henne under eftmiddag och kvällen, svårt veta hur vi skulle göra det var svårt att åka hem just denna kväll. Mamma var orolig och vankade fram o tillbaka. Vi anade nog båda att hon inte skulle klara natten. Men vi fick höra att hon somnat in så lugnt o fint och att hon kanske ville somna in när ingen av oss var där. Det är iallafall en liten tröst även om vi inte klandrar oss för att inte varit där just i ögonblicket. Dagen efter på Söndagen, ordnade de så fint på Dalens sjukhus där hon var och vi närmaste familjen träffades kl. 11,00 för att säga farväl.

De hade klätt på henne sin fina vit- o svartrandiga bommulströja och lagt händerna på täcket.

Hon såg mer ut som en vaxdocka än min Mimmi men det var ändå mysigt att få gå in till henne och gråta lite tillsammans kramas och sörja henne. Säga farväl och säga hur mycket vi älskat henne.

Vi bjöds på fika och fick i lugn och ro ta in vad som hänt och prata lite om Mimmi och minnen vi har. Vi pratade lite praktiskt om begravningen blandat med minnen. I en svår stund känns allt rätt och vi var lugna och det kändes bra att få vara tillsammans.

 

Det känns så skönt att ha fått vara med henne sista veckan i hennes liv och få hinna säga allt jag känt för henne och vad hon betytt för mig under hela mitt 44åriga liv, hon var som en bästa vän. Hon har varit och är en stor förebild för hur man skall leva sitt liv för att leva länge! Hon blev 89år.

 

Hon föddes 1923 04 17 och levde till en sen lördagskväll  2012 11 10, då hon somnade in kl 22,20.

Min älskade Mormor Mimmi o jag 1969, jag var ett år och hon 46 år.

När jag var liten kunde jag inte säga mormor det blev Mimmi.

Sen dess har hon fått heta det för mig och många i familjen.

 

Mimmi var en fantastisk kvinna på många sätt.

Jag har alltid stolt berättat om henne för vänner och bekanta.

Om jag ska försöka hålla det kort så var hon så här:

Fram till 83års ålder var hon med i Idlaflickorna. Reste 1-2ggr/år med Idlaflickorna utomlands för att träna och umgås. Jag minns som barn hur vig hon var och hur fint och enkelt det såg ut när hon rörde sig med bollen.

Hon älskade kultur och teater, gick gärna på bio. Läste DN varje dag vilket gjorde henne mycket allmänbildad.

Tränade varje morgon för att enligt henne så har man bara en kropp och den skall man vara rädd om och vårda. Hon simmade 1000m 2ggr i veckan tills hon ramlade och bröt lårbenet en lördagkväll när hon var på väg in till stan för att gå på teater med en väninna. Hon berättade engång för min vän Moni att när hon hade med sin dotter Eva, min mamma, så fick hon ta det lite lugnare så Eva han med... Det var min mormor i ett nötskal.

Gick man o bar tungt sa hon, kom jag tar det där, det ser tungt ut! :D Hon var stark som en oxe.

Hon bakade allt från det hon var 14 år. Oftast provade hon nya bakverk eller bröd. Inga gamla mormorsbullar samma lika här inte! DN hade bra recept enl. henne. Hon var med oss på semestrarna ibland. Åkte båt med oss ut till små enkla stugor i Sthlms skärgård där vi knappt hade kök o laga mat i men hon trivdes och vi hade så roligt.

Hon ordande alla år så fantastiska Julluncher, de kommer jag sakna väldigt mycket. Det var en tung jul redan förra året då hon inte kunde ha det hemma hos sig. Hon fixade allt själv, skinkan köttbullarna sillsalladen sillen brödet doppigrytan och alltid en superläcker fruktsallad till efterrätt och så förståss alla goda bakverk till kaffet strax innan Kalle. Vaniljbågarna, Sandkakan, Peppisar och Lussebröd med mandelmassa o det goda kaffet med lite kaffegrädde i de fina Blåblomkopparna. Kommer aldrig glömma Julluncherna hos min mormor. Jag kommer aldrig glömma min Mormor hon kommer alltid finnas här hos mig, det vet jag, det känns tryggt och skönt.

Det jag kommer sakna allra allra mest är våra pratstunder. Vi kunde prata och umgås i timmar och det blev aldrig långtråkigt utan bara roligt och mysigt och givande. Jag kunde komma till henne efter jobbet, tänka jag stannar en stund, och plötsligt var kl. 21.30 och det var dags för henne att gå o sova. Hon är och förblir världens coolaste mormor. Jag älskar henne! Min Kära Mimmi kommer sakna dig så.